Gästinlägg - Alina Hedenström





För tre år och tre veckor sedan blev jag scoutad på en av Stockholms gator, för tre år och tre dagar sedan fyllde jag i ansökan till MIKAs och tog mina första polaroider, och för precis tre år sedan var jag på mitt allra första jobb. Jag kommer ihåg att jag var nervös och rädd att inte alls bli bra på bild så att alla skulle bli arga, skälla på mig och sedan köra ut mig ur studion och jag skulle inte få vara med i MIKAs mer (jag hade ju ingen aning då jag aldrig hann göra en testfotografering innan). Nu vet vi att det inte var riktigt så det blev, och nu – efter alla år i skolan – har livet som modell på heltid äntligen dragit igång.

Efter tre år på deltid i modellvärlden kan man ju tycka att jag borde ha lärt mig det mesta. Men nja. De senaste tre åren har jag mest varit fokuserad på att lära mig om genetik och djursjukvård och carnivorer och herbivorer och allt där emellan. Innan jag var i NYC i somras visste jag ärligt talat inte vem Steven Meisel – en av världens mest kända modefotografer – är. Visst har jag lärt mig en hel del, men jag har definitivt mycket kvar. Så att ni vet det om jag någon gång helt plötsligt utbrister ”vem eller vad är det?”, när någon nämner någon känd designer eller så.

London
För tillfället befinner jag mig på vift i London. En stad med en oändlig massa tegelstenar och total brist på papperskorgar. En stad som dessutom tänder julbelysningen ungefär två månader innan jul, och som har all trafik på helt fel sida av vägen. När jag väl lärt mig det sistnämnda ordentligt så kommer jag förmodligen att åka någon annanstans, bara för att istället riskera livet där när jag ska korsa ett övergångställe och tittar åt fel håll. 



De flesta dagarna ränner jag runt i denna stad mellan castings och Go&See’s, oftast inte alltför många eftersom att detta inte tillåts av Londons enorma area i kombination med evighetslånga tunnelbanefärder. Det hela går till ungefär på följande sätt: Varje ny adress kräver ett febrilt letande i kartbok med millimetersmå bokstäver, för att man sedan ska ta sig till den funna platsen (som ofta är på andra sidan av staden). Väl på plats verkar det vara allmänt som så att modellerna gör sitt bästa för att byta från bekvämare springa-runt-i-London-skor till killer heals, utan att någon som eventuellt kan vara en del i castingen kan se detta. Som att de tror att vi faktiskt trippar runt på Londons gator i femtiotolv centimeter höga klackar.
Väl inne tittar dessa människor på bilder i portfolion. Ibland tas ett par polaroidbilder och man kan uppmanas att gå en sväng fram och tillbaka, så de kan avgöra om man går tillräckligt snyggt för att vara en del i någon visning. Oftast är ett par frågor inblandade i det hela också, så som ålder och nationalitet. I mitt fall så möts ofta svaret på den senare frågan med förvåning och ett ”you don’t look Swedish”, eftersom att jag inte är blond. När man är klar så är det bara att snabbt byta tillbaka till snällare skor – utan att någon inblandad ser – och börja om igen med nästa casting (som ofta är på samma sida av staden som man först kom från).



Varje gång jag kommer till en ny stad så känns det lite som att man måste se alla de där sevärdheterna; alla berömda byggnader och broar och museum och klockor. Men när man kommer till den fjärde eller femte stora staden så börjar man tröttna. Åtminstone jag. Det är trots allt bara berömda byggnader och broar och museum och klockor. Det jag klarat av hittills i London är att släpa mig till Big Ben, att passera någon gammal bro och att gå förbi vad jag för min pappa råkade beskriva som ”Birmingham Palace eller vad det nu heter”.



Som svensk (trots att jag inte är blond) bör jag väl också nämna något om vädret. Om jag uppfattat det hela rätt så har vi svenskar en bild av London som mycket grått och regnigt. Detta stämmer ganska så bra.



Med hälsningar från London
//Alina

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0